Idag kom jag hem från fristaden malmö.
Det enda stället jag känner att jag kan andas på.
Men trots att malmö är min trygghet var jag tvungen att använda mig av stesolid för att orka med allt.
Känner att min fasad om malmö börjar slås i spillror.
Jag kan inte fly från min sjukdom.
Nu är jag hemma i verkligheten igen och allt känns skit.
Jag är så komplicerad för mina närmaste, och vetskapen om det skaver.
Jävla helvete..